... Som sprang 28 min i sträck igår!!

Måste säga att jag känner mig ganska nöjd just nu! Äntligen under 66 kilo. Det är såklart kul att ha klarat att gå ner 10%, men det var en milstolpe för mig eftersom jag vägde 66 kilo när jag blev inskriven på MVC då jag var gravid i vecka 10-11 nånting. Nu är det bara 2,5 kilo kvar till vad jag vägde innan jag blev gravid!

Alla gravida i min omgivning blev av med sina gravidkilon utan ansträngning på ett par månader. Det har varit jobbigt. Själv lyckades jag gå upp i vikt när jag ammade, hur nu det är möjligt. Alla andra går ner i vikt, men inte jag... Det känns skönt att vara på rätt väg, även om det tar lång tid. Jag inser att målet är det viktiga, inte hur snabbt jag når dit.

Mitt liv är extremt stillasittande nu om man jämför med innan jag blev föräldraledig. Jag jobbar som butikschef och gör av med extremt mycket energi under en arbetsdag. Sitter i princip aldrig ner och det är klart att det är svårt för kroppen att ställa om sig, att gå från hundra till noll från den ena dagen till den andra. Förr var det inga problem att gå ner minst 1 kilo i veckan, men då hade jag ju en högre förbränning. Förhoppningsvis får viktminskningen en skjuts när jag börjar jobba igen! Bara 7 veckor kvar nu...

Än så länge har veckan gått kanon. Jag har ju vägdag på onsdagar numera och håller verkligen tummarna att vågen är på min sida denna veckan, hade varit så gott att komma under 66 kg och kanske till och med klara 10%... Fast det är nog att hoppas på för mycket!

Midsommar gick superbra matmässigt, räknade inte points på eftermiddagen men åt med måtta. Ingen alkohol så jag mådde prima i lördags.

Sambon åkte till Norge i morse med jobbet, och kommer först hem i morgon kväll. Väldigt tråkigt, jag hinner knappt vänja mig vid att han kommit hem när han reser igen. Jag är glad för hans skull, att han äntligen får utvecklas i rätt riktning och att han trivs, men det är tufft för mig att hans jobb kräver så mycket. Många övernattningar varje månad, långa dagar, en telefon som ringer ofta... Känner ofta att det inte går att koppla bort hans jobb för att det är någon som vill något hela tiden. Nu har det gått 6 månader sedan han började och vi båda räknade med att det skulle ha lugnat sig lite nu. Tvärtom kommer de närmaste månaderna bli ännu mer krävande... Dessutom börjar jag ju jobba om 7 veckor så det blir spännande att se hur vårt liv ser ut då...

Förlåt att jag låter så negativ, jag är såklart extremt tacksam över att vi båda har bra jobb och jobbar heltid. Inte alla som har den lyxen idag. Skönt att få skriva av sig lite frustration dock...

Det blir ingen indoor walking för mig idag eftersom jag inte har nån barnvakt. Tråkigt men sånt är livet. Kan inte få allt!

Min lilla tjej utvecklas så otroligt mycket och har tagit sina första steg! Vart tog min lilla 2,5 kilos bebis vägen??

Usch, känner mig irriterad och har noll självförtroende idag. Känns som om jag aldrig kommer att nå mitt mål, varken med löpningen eller vikten. Hade gått ner 0,2 kg sedan förra veckan och jag vet att jag ska vara nöjd med det med tanke på helgen. Har skött mig exemplariskt nu i 3 dagar och planerar att fortsätta så.

Midsommar ska spenderas med våra allra bästa vänner och jag ser mycket fram emot det. Känns skönt att jag har min plan klar: satsa på sill, ägg, potatis och RÄKNA points. Skippa alkoholen. Drack så att det räckte i lördags! :)

Denna veckan har jag avverkat ett pass indoor walking och en löprunda, och i morse gick jag 5,5 km. Bra start på veckan! Det skapar ju också lite utrymme OM jag bestämmer mig för att äta efterrätt. Löpningen gick ok, sprang nonstop i 20 min. Det hade varit "omöjligt" för 4 månader sedan. Jag är stolt, men jag hade förväntat mig att jag skulle ha klarat en längre sträcka. Bara att bita ihop och fortsätta träna!

Jag är helt slutkörd nu. Upp kl 06, och passade på att städa lite. Kl 10 mötte vi Linns faster vid bussen och vid 12 körde jag till jobbet. Jag jobbar som butikschef (är föräldraledig nu) och idag skulle jag och min biträdande butikschef göra schema för hösten. Skönt att vara med och bestämma hur det ska se ut, så att man kan påverka och få ut det mesta av tiden man är ledig.

Förr jobbade jag extremt mycket, jag levde för jobbet och min karriär. Jag hade höga mål uppsatta, men just nu känns det lite som om karriären är pausad. Den är inte viktigast. Jag kan dock känna ett stygn av avundsjuka ibland när vissa personer går vidare, som absolut inte förtjänar det eller som inte är duktiga ledare. Jag vet inte riktigt om jag vill bli distriktschef längre. Jag kan butiksjobbet utan och innan, och känner väl att jag är rätt "färdig" med det, men samtidigt är det kanske där jag behöver vara nu. För att kunna landa i den nya vardagen med förskola, vab, hämtningar och lämningar... Jag får nog leva med att vara lite understimulerad på jobbet ett tag, tills det andra fallit på plats. Jag behöver inte en ny tjänst mitt uppe i allt, speciellt inte när min sambo fortfarande är relativt ny på sitt jobb och lägger mycket av sin energi där.

Vi får se, mina ambitioner får stå tillbaka ett tag så får vi se vad som händer. Dock ska jag inte sticka under stol med att jag ser fram emot att jobba igen! Saknar mitt team, saknar den ständiga tävlingen... Det handlar inte om att jag inte värdesätter tiden med min dotter, för det gör jag, men jag saknar ibland den person jag var innan hon kom. Svårt att förklara, någon där ute som förstår hur jag menar?

I gårkväll när jag hade lagt Linn stack jag ut på min första löprunda på 3 veckor. Jag bävade verkligen och hade ingen lust alls, men jag bet ihop. Enligt appen skulle jag springa 5 min och gå 3 min i tre omgångar. När det var dags att gå första gången hände nåt med min hjärna - jag fortsatte att springa! Jag blev så förvånad över mig själv, för jag hade verkligen tänkt göra som appen sa. Jag hade varit nöjd om jag klarat DET eftersom jag inte sprungit på 3 veckor!

Dock fortsatte benen att springa varje gång jag skulle ha gått, och plötsligt var jag klar. Jag hade då sprungit nonstop i 24 minuter... Det har aldrig hänt i mitt 31 åriga liv! Kan säga att det var en nöjd tjej som kom hem sen...

Som sagt, dagarna springer iväg. Förra veckan var det full rulle och jag skötte mig inte direkt exemplariskt. Åt ute både fredag och lördag och i söndags var vi på picnic med bästa vännerna och barnen. Jag räknade inte ens points över helgen. Så dåligt jag vet. Såhär i efterhand så ångrar jag väldigt mycket att jag inte gjorde bra val, men jag ska försöka behålla den känslan tills nästa gång. Helgen var verkligen underbar, men den hade varit ännu bättre om jag hade kunnat känna mig stolt över mina val.

I fredags och lördags hade min sambo möten i Danmark och stannade där över natten. Jag lämnade Linn till farmor och farfar, så sov hon där. Det är första gången hon sover borta, och det kändes såklart jobbigt samtidigt som det var grymt skönt att vara helt själv. I lördags morse vaknade jag 6.45 och gick upp och storstädade hela huset... Man får passa på! ;)

Vid lunch kom farmor och farfar och lämnade Linn, gissa om det var skönt att krama henne! På kvällen åt vi på restaurang med min familj, mamma fyllde 55 år. Det var nog där det började spåra ur, jag åt oxfilé med potatisgratäng...

I söndags packade vi bilen och körde till Ystad djurpark ihop med bästa vännerna. Det var längesen jag hade en sån bra dag! Tyvärr slank det ner både det ena och det andra. Det får bli en läxa till nästa gång.

Jag var helt säker på att det skulle bli plus på vågen, så döm om min förvåning i morse när den visade - 0,4 kilo. Såklart ingen supersiffra men jag har gått ner trots allt!

Denna veckan blir det fest på lördag som den enda distraktionen och då ska jag göra bra val.