Jag vet inte vad det är som händer med min motivation. Jag känner mig så otroligt låg för tillfället, otroligt irriterad och sur i största allmänhet. Orkar inget, vill inget, och tänker på mat/kakor/godis konstant. Så himla drygt!

Innan jul skrev jag in mig som mötesmedlem hos viktväktarna. Under året som gått har jag ju bara varit onlinemedlem och det gick bra första halvåret, sen hände något med min hjärna och allt med vikten blev så otroligt tungt. Jag gissar att det har med missfallet att göra. Plus allt annat som hänt. Shit, det har varit en tung höst känslomässigt!

Hur som, jag kände att jag behövde en extra push i form av att gå på möten och väga mig där. Det har inte gett något vidare resultat. Eller det hade det säkert gjort om jag hade gett 100%. Det hjälper inte att räkna points halva dagen och skita i det resten. Ingen lust att träna.

Jag vill inget hellre än att komma i form, men jag vet inte hur jag ska komma ur denna svackan. Tips och råd någon?

Det är för dåligt att jag skriver här så sällan! Det blir så lätt att jag stänger in mina känslor och tankar tills det en dag svämmar över.

De senaste månaderna har varit jobbiga. Arbetsmässigt är det alltid tufft runt jul för då har vi ju som mest på hela året. Det har varit svårt att behöva kompromissa så mycket med Patriks extremt-superviktiga-ledningsmöten (ja förlåt att jag låter bitter men det är jag), dagishämtningar, vab, hund, mormors operation och återhämtning... Det blir svårt att göra ett bra jobb och koncentrera sig på uppgiften när det hela tiden är något annat som kräver uppmärksamhet.

Det har gått 6 månader sedan jag började jobba igen. Det har varit otroligt skönt att få vara "jag" igen, men fy vilken utmaning det varit att få ihop det övriga livet. Jag har alltid haft en bestämd åsikt att man ska kunna jobba full tid (om man VILL) även efter att man fått barn. Våra scheman är synkade så att Linn inte ska få extremt långa dagar på dagis. Jag börjar svintidigt (senast kl 6) och Patrik lämnar på dagis vid 7-7.30 Jag hämtar senast kl 15. Då blir inte hon lidande av att vi båda har fulltidsjobb.

Problemet är att jag är helt jäkla slut VARJE DAG. Såhär ser min dag ut: klockan ringer senast 04.00 Upp, äter frukost, fixar mig snabbt (duscha måste jag göra på kvällen annars hinner jag inte), ut med hunden, kör till jobb. Stressar mig igenom dagen på jobb, handlar innan jag kör från jobb, kör och hämtar på dagis, hem och ut med hund och barn, hem, laga middag, tvätta, plocka undan, leker med Linn, äter middag, ut med hunden, badar/lägger Linn. När hon väl sover är det dags att stryka skjortor till sambon, lägga fram kläder till Linn, förbereda vällingflaskor (Linn dricker enbart iskall välling), duscha... När jag landar i soffan är jag helt slut. I bästa fall får jag 6 timmars sömn. Jag vet inte vad jag ska göra för att få livet mindre stressigt. Ska jag behöva gå ner i tjänst? Gå ner i tid?

Det var kanske naivt av mig att förutsätta att jag skulle kunna köra på som vanligt när jag kom tillbaka. Problemet är att jag VILL jobba heltid. Jag tycker inte att det är rättvist att jag ska behöva ge upp allt jag kämpat så hårt för - vilka uppoffringar gör min sambo?

All denna stress gör att jag har väldigt svårt att lägga tid och energi på mig själv för jag ORKAR inte. Var ska jag hämta kraft och energi om jag inte tar hand om mig själv? Hur bra mamma blir jag då?

Usch, det är många tankar som snurrar. Jag älskar min familj över allt annat och såklart är det hos dem fokus ska ligga. Men måste jag ge upp mitt jobb för att livet ska fungera?

Ja hörni, fantastisk lördag detta blev då. Ibland är jag så naiv och tänker att "åh nu är det äntligen helg, nu måste vi verkligen MYSA och göra familjesaker, åhhh vad bra det kommer att bli!". Sagt och gjort, vi bokade in en ny babysimkurs som startade idag på morgonen. Åhhh vad mysigt att komma iväg hela familjen...

Igårkväll: kommer på kl 21 att vi måste packa badkläder. Panik! Var är de?? River halva tvättstugan i jakten på badbyxor, handdukar, badrockar... Hyfsat irriterad när jag väl är klar. Men jaja, det blir ju ändå så myyysigt i morgon när vi väl kommer iväg!

Klockan ringer 06. Just det ja, inte så kul att gå upp klockan på 6 en LÖRDAG när ungen för en gångs skull fortfarande sover! Hets hets hets för att bli klara, äta frukost, byta om. Väl inpackade i bilen är jag och sambon redan oväns, och klockan hade inte ens passerat 07. Bra start på dagen!

Själva babysimmet var helt ok, Linn uppskattade det och det var det som var meningen. Iväg direkt, handla till mormor (blev ännu mer osams med sambon i affären), upp och fikade hos mormor. Linn betedde sig som ett vilddjur och kastade saker, skrek, trotsade och var en pina i största allmänhet. Suck.

Linn somnade i bilen (yes, äntligen!) men vaknade såklart när vi skulle bära in henne. Resten av dagen har bestått av städning, tjafs, gnäll, bråk, trots. Ingenting passar unga fröken för tillfället.

Nu har hon äntligen somnat och sambon har kört iväg för att handla middag. Skulle helt klart kunna överleva denna kvällen exakt såhär: liggandes i soffan i mjukis HELT ENSAM. Himla fantastisk lördag detta blev då... ;)

Hm, vad har hänt sen sist? Sjukdomarna har avlöst varann. Vi har precis återhämtat oss hyfsat efter två intensiva dygn då Linn och jag hade vinterkräksjukan. Jäklar vilken tur att Patrik kunde jobba hemifrån och hjälpa mig med Linn för jag kunde inte resa mig upp så dåligt jsg mådde. Gick ner 2,9 kilo på 3 dagar, inte dåligt! ;) synd bara att jag kommer att gå upp igen så fort jag kan äta ordentligt.

Innan kräksjukan hade Linn precis blivit frisk från vattkoppor, eller rättare sagt förmodade vattkoppor. Vårdcentralen var inte helt säker eftersom blåsorna inte blev ordentligt vätskefyllda men de menade att ju yngre barnen är när de får det desto lindrigare blir det. Kan ju hoppas att det var det!

Igår fick vi veta ny status på min mormors cancer. För 2 månader sedan var tumören 8 cm lång och nu är den nästan 30 cm lång... Inte konstigt att hon har ont. Operation blir den 25/11 och sen påbörjas cellgifter 4 veckor efter. Jag har hela tiden levt på hoppet att det inte ska vara så illa som alla tror, men nu när man fick det svart på vitt så är det klart att tankarna sätter igång. Vi ska dit och hälsa på i morgon, får se hur länge hon orkar.

För övrigt känner jag mig rätt låg och känner att jag hade behövt något positivt nu. Det har varit sååå mycket skit det senaste halvåret, och jag orkar faktiskt inte mer nu. Orkar inte heller fokusera på mat och vikt vilket får mig att känna ännu mer ångest och bli ännu mer deppig. Usch, var hittar man kraften att fortsätta kämpa när allt är skit..?

Jag har grubblat i flera dagar på om jag ska gå till kyrkogården på lördag (alla helgons dag) och tända ett ljus för vårt barn som inte fick stanna kvar.

Jag vet att det rent medicinskt räknas som embryo så tidigt, men för mig var det ett barn i samma sekund jag fick veta att det fanns. Vårt barn fick inte vara kvar hos oss och det är oerhört jobbigt att tänka på det just nu. Tror att jag kanske inte riktigt bearbetade missfallet när det hände utan stängde av känslorna och körde på. Det går inte en dag utan att jag tänker på det.

Hur som helst, mina tankar har gått på högvarv de senaste dagarna. Är det ok att gå dit och tända ett ljus? Det känns som om jag behöver ta farväl. Jag har inte ens vågat säga till min sambo att jag vill göra det, han har ju släppt det och gått vidare. Eller rättare sagt, han säger inget om det längre. Det känns som en otroligt privat sak att göra så helst hade jag velat göra det i hemlighet. Förstår om det låter snurrigt och osammanhängande. Har några dagar till på mig att fundera.

Jag har tagit semester denna veckan och igår upptäckte vi röda prickar på Linn som spridit sig idag. Vi förmodar vattkoppor, men är såklart inte helt säkra eftersom de inte är vätskefyllda än. Yeeey, rolig semester!

För övrigt så går det dåligt med det mesta. Äter i princip bara dålig mat, äter kakor och godis utan att ens tänka mig för. Är på dåligt humör konstant och känner mig ganska värdelös över lag. Tänkte att jag kunde försöka skriva ner orsakerna till mitt dåliga humör här så kanske jag kan släppa en del av det.

1. Vår dotter är sjuk VARJE vecka (stackars liten) och det är alltid jag som måste vabba. Det gör mig irriterad på min sambo att hans jobb är så mycket viktigare än mitt. Eller rättare sagt, min butik klarar sig bra även när jag inte är där, så det är lättare för mig att vara borta. Dock gör det mig irriterad för innan vi fick Linn var vi rörande överens om att ta varannan gång.

2. Kollegor till mig som har betydligt mindre erfarenhet och kompetens (som dessutom uppvisat mycket dåliga resultat i perioder) har blivit antagna som distriktschefstraineer och jag blev inte ens kallad på intervju. Detta enligt min chef pga att jag precis kommit tillbaka, och måste få en chans att landa och få vardagen att fungera. Visst, det är helt sant. Men det är inte upp till dem att bestämma när jag landat, det är upp till mig! Förmodligen vill man inte satsa på någon som vabbar minst en gång i veckan. Kan förstå det, men det gör ändå att jag känner mig orättvist behandlad.

3. Jag har fått vätska i mitt knä och kan varken träna på gymet eller springa.

4. Linn sover fortfarande extremt lite och vaknar många gånger på natten vilket resulterar i minimalt med sömn.

5. Jag är besviken på mig själv, att jag varit på diet (eller vad man nu ska kalla det) hela året och fortfarande inte nått mitt mål. Vad är det som gör att jag inte klarar det hela vägen?

Sen finns det ytterligare en sak jag grubblar över, men den får ett eget inlägg...

Så, nu kanske jag ventilerat lite i alla fall? ;)

... Gör mig galen! Jag är så less på att få sova två timmar i taget, så trött på att aldrig få sova en hel natt. Kan inte förstå varför hon inte sover. Snälla låt denna fas passera nu för jag vet verkligen inte var jag ska hämta mer kraft nu.

Har haft dåliga veckor med massa skitmat, men gjorde en omstart igår. Jag mår så mycket bättre när jag inte äter en massa godis! Bättre humör får jag omedelbart när jag skärper mig. Var iväg och tränade igårkväll och det var så skönt att jag kom iväg trots att jag varit uppe sen halv 3 på morgonen.

Nu ska jag försöka natta om denna skitungen för miljonte gången och hoppas få sova nån timme till...

Ursäkta frånvaron... Det har varit fullt upp senaste tiden. Linn är sjuk i princip varje vecka, mycket på jobbet och mitt uppe i allt så har min sambos personnummer blivit stulet så nån jävel har suttit och tecknat 6 mobilabonnemang (och hämtat ut tillhörande telefoner), beställt varor för ca 10000kr. Han har spärrat sitt personnummer nu, men frågan är hur mycket mer som har blivit tecknat innan vi upptäckte detta. Fruktansvärd ångest varje dag när vi hämtar posten... Förhoppningsvis åker han dit så att det ryker om det, men man vet ju aldrig...

Jag har slarvat som fasiken med både mat och vägning de senaste veckorna och på måndag kör jag nystart.