Nu har det snart gått två månader sedan jag fick missfall (jag räknar från dagen jag var på gynakuten och fick det bekräftat) och jag tänker fortfarande på det varje dag. Livet är kämpigt just nu, med alla nya saker som ska falla på plats (jobb, förskola, vab, etc etc), mormors cancer och nu morbrorn som gick bort alldeles för tidigt. Det är så egoistiskt av mig, men jag känner att jag inte fick nån rimlig chans att sörja missfallet innan alla de här andra tunga sakerna landade i vår famn.

Jag blir fortfarande ledsen när jag ser en gravidmage, det gör fortfarande ont när andra berättar att de är gravida. Det som är jobbigt är att de få som vet, de har redan börjat glömma. Till och med min sambo. För honom, och för de andra, så är det ett sorgligt kapitel som man läst klart och nu har man läst klart och börjat på en ny bok. Det gör att jag känner mig ensam och lite onormal - borde jag kommit över det vid det här laget?

Vi har ju ett kompispar som är gravida nu (har berättat om dem tidigare) och deras barn har BF den 23/3, vårt skulle haft 20/3. Våra barn skulle varit lika gamla nästan på dagen. Tjejen i familjen skriver en blogg om familjelivet och såklart den pågående graviditeten. Mitt problem är att jag tvunget måste läsa den jäkla bloggen, jag kan inte låta bli. Jag måste plåga mig själv med att läsa om hennes symptom, se bilder på växande mage och hela tiden tänker jag "så skulle jag också ha mått nu" eller "nu hade min mage också börjat synas". Det gör så jävla ont, ändå gör jag det. Jag skulle ha varit i vecka 14 nu...

Jag orkar inte längre förklara för mina nära att jag fortfarande är ledsen för de förstår ändå inte. Ingen som inte gått igenom det själv kan förstå.

Det har varit tuffa veckor. Det är begravning på fredag och det är ännu oklart om jag ska gå. Vi har svårt att få barnvakt mitt på dagen, och vi vill absolut inte att Linn ska vara med på själva begravningen. Vi får se, kanske åker jag dit med henne men går en runda sålänge, och deltar sen i sammankomsten efteråt. Hon var på sin första begravning när hon var 11 dagar gammal och då förstod hon ju ingenting. Nu vet jag att det kommer vara svårt för henne varför alla är så ledsna så vi vill inte att hon ska utsättas för det.

Det går faktiskt bra med maten trots allt. Är nere på 64,7 kilo nu, och det känns underbart att vara under 65. Längesen sist! ;) hinner inte träna på mycket som jag vill men det viktiga är ju ändå maten. Sköter jag den så går jag ner utan att träna ett dugg vilket är skönt.

Har inte orkat blogga. I fredags miste vi Patriks morbror mycket hastigt och oväntat. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer sorg vi orkar just nu...

Jag har fullt upp just nu. Följ mig på Instagram om ni vill hänga med i min vardag! @pointsprinsessan heter jag där!

Den här veckan har varit riktigt tung. I lördags åkte min mormor akut till sjukhuset med förmodad blindtarmsinflammation. I måndags fick vi beskedet att smärtan orsakas av en tumör i magen... Ytterligare ett sånt där stort svart moln i medvetandet som jag inte vill tänka på. Skjuter bort det, gräver ner mig i praktiska saker. Som om tumören försvinner och allt blir bra bara jag når botten på tvättkorgen eller får organiserat i garderoberna...

Igår blev det offentligt att det där paret i vår vänskapskrets ska ha barn igen. Även fast jag visste om det så blev det som ett slag i magen när jag såg den lyckliga statusen på FB. Jag vet att jag låter bitter, men jag menar det verkligen när jag säger att jag är glad för deras skull. Det är bara det att jag är bedrövad över det faktum att vårt barn skulle ha fötts 3 dagar innan deras. Min mage skulle ha börjat synas nu... Det har gått fem veckor sedan missfallet och jag tänker på den lilla jag aldrig fick lära känna varje dag. Jag undrar när det lättar. Undrar om jag någonsin kommer att känna mig hel igen...