Jag vet inte vad det är som händer med min motivation. Jag känner mig så otroligt låg för tillfället, otroligt irriterad och sur i största allmänhet. Orkar inget, vill inget, och tänker på mat/kakor/godis konstant. Så himla drygt!

Innan jul skrev jag in mig som mötesmedlem hos viktväktarna. Under året som gått har jag ju bara varit onlinemedlem och det gick bra första halvåret, sen hände något med min hjärna och allt med vikten blev så otroligt tungt. Jag gissar att det har med missfallet att göra. Plus allt annat som hänt. Shit, det har varit en tung höst känslomässigt!

Hur som, jag kände att jag behövde en extra push i form av att gå på möten och väga mig där. Det har inte gett något vidare resultat. Eller det hade det säkert gjort om jag hade gett 100%. Det hjälper inte att räkna points halva dagen och skita i det resten. Ingen lust att träna.

Jag vill inget hellre än att komma i form, men jag vet inte hur jag ska komma ur denna svackan. Tips och råd någon?

Det är för dåligt att jag skriver här så sällan! Det blir så lätt att jag stänger in mina känslor och tankar tills det en dag svämmar över.

De senaste månaderna har varit jobbiga. Arbetsmässigt är det alltid tufft runt jul för då har vi ju som mest på hela året. Det har varit svårt att behöva kompromissa så mycket med Patriks extremt-superviktiga-ledningsmöten (ja förlåt att jag låter bitter men det är jag), dagishämtningar, vab, hund, mormors operation och återhämtning... Det blir svårt att göra ett bra jobb och koncentrera sig på uppgiften när det hela tiden är något annat som kräver uppmärksamhet.

Det har gått 6 månader sedan jag började jobba igen. Det har varit otroligt skönt att få vara "jag" igen, men fy vilken utmaning det varit att få ihop det övriga livet. Jag har alltid haft en bestämd åsikt att man ska kunna jobba full tid (om man VILL) även efter att man fått barn. Våra scheman är synkade så att Linn inte ska få extremt långa dagar på dagis. Jag börjar svintidigt (senast kl 6) och Patrik lämnar på dagis vid 7-7.30 Jag hämtar senast kl 15. Då blir inte hon lidande av att vi båda har fulltidsjobb.

Problemet är att jag är helt jäkla slut VARJE DAG. Såhär ser min dag ut: klockan ringer senast 04.00 Upp, äter frukost, fixar mig snabbt (duscha måste jag göra på kvällen annars hinner jag inte), ut med hunden, kör till jobb. Stressar mig igenom dagen på jobb, handlar innan jag kör från jobb, kör och hämtar på dagis, hem och ut med hund och barn, hem, laga middag, tvätta, plocka undan, leker med Linn, äter middag, ut med hunden, badar/lägger Linn. När hon väl sover är det dags att stryka skjortor till sambon, lägga fram kläder till Linn, förbereda vällingflaskor (Linn dricker enbart iskall välling), duscha... När jag landar i soffan är jag helt slut. I bästa fall får jag 6 timmars sömn. Jag vet inte vad jag ska göra för att få livet mindre stressigt. Ska jag behöva gå ner i tjänst? Gå ner i tid?

Det var kanske naivt av mig att förutsätta att jag skulle kunna köra på som vanligt när jag kom tillbaka. Problemet är att jag VILL jobba heltid. Jag tycker inte att det är rättvist att jag ska behöva ge upp allt jag kämpat så hårt för - vilka uppoffringar gör min sambo?

All denna stress gör att jag har väldigt svårt att lägga tid och energi på mig själv för jag ORKAR inte. Var ska jag hämta kraft och energi om jag inte tar hand om mig själv? Hur bra mamma blir jag då?

Usch, det är många tankar som snurrar. Jag älskar min familj över allt annat och såklart är det hos dem fokus ska ligga. Men måste jag ge upp mitt jobb för att livet ska fungera?