Jag har grubblat i flera dagar på om jag ska gå till kyrkogården på lördag (alla helgons dag) och tända ett ljus för vårt barn som inte fick stanna kvar.

Jag vet att det rent medicinskt räknas som embryo så tidigt, men för mig var det ett barn i samma sekund jag fick veta att det fanns. Vårt barn fick inte vara kvar hos oss och det är oerhört jobbigt att tänka på det just nu. Tror att jag kanske inte riktigt bearbetade missfallet när det hände utan stängde av känslorna och körde på. Det går inte en dag utan att jag tänker på det.

Hur som helst, mina tankar har gått på högvarv de senaste dagarna. Är det ok att gå dit och tända ett ljus? Det känns som om jag behöver ta farväl. Jag har inte ens vågat säga till min sambo att jag vill göra det, han har ju släppt det och gått vidare. Eller rättare sagt, han säger inget om det längre. Det känns som en otroligt privat sak att göra så helst hade jag velat göra det i hemlighet. Förstår om det låter snurrigt och osammanhängande. Har några dagar till på mig att fundera.

Jag har tagit semester denna veckan och igår upptäckte vi röda prickar på Linn som spridit sig idag. Vi förmodar vattkoppor, men är såklart inte helt säkra eftersom de inte är vätskefyllda än. Yeeey, rolig semester!

För övrigt så går det dåligt med det mesta. Äter i princip bara dålig mat, äter kakor och godis utan att ens tänka mig för. Är på dåligt humör konstant och känner mig ganska värdelös över lag. Tänkte att jag kunde försöka skriva ner orsakerna till mitt dåliga humör här så kanske jag kan släppa en del av det.

1. Vår dotter är sjuk VARJE vecka (stackars liten) och det är alltid jag som måste vabba. Det gör mig irriterad på min sambo att hans jobb är så mycket viktigare än mitt. Eller rättare sagt, min butik klarar sig bra även när jag inte är där, så det är lättare för mig att vara borta. Dock gör det mig irriterad för innan vi fick Linn var vi rörande överens om att ta varannan gång.

2. Kollegor till mig som har betydligt mindre erfarenhet och kompetens (som dessutom uppvisat mycket dåliga resultat i perioder) har blivit antagna som distriktschefstraineer och jag blev inte ens kallad på intervju. Detta enligt min chef pga att jag precis kommit tillbaka, och måste få en chans att landa och få vardagen att fungera. Visst, det är helt sant. Men det är inte upp till dem att bestämma när jag landat, det är upp till mig! Förmodligen vill man inte satsa på någon som vabbar minst en gång i veckan. Kan förstå det, men det gör ändå att jag känner mig orättvist behandlad.

3. Jag har fått vätska i mitt knä och kan varken träna på gymet eller springa.

4. Linn sover fortfarande extremt lite och vaknar många gånger på natten vilket resulterar i minimalt med sömn.

5. Jag är besviken på mig själv, att jag varit på diet (eller vad man nu ska kalla det) hela året och fortfarande inte nått mitt mål. Vad är det som gör att jag inte klarar det hela vägen?

Sen finns det ytterligare en sak jag grubblar över, men den får ett eget inlägg...

Så, nu kanske jag ventilerat lite i alla fall? ;)

... Gör mig galen! Jag är så less på att få sova två timmar i taget, så trött på att aldrig få sova en hel natt. Kan inte förstå varför hon inte sover. Snälla låt denna fas passera nu för jag vet verkligen inte var jag ska hämta mer kraft nu.

Har haft dåliga veckor med massa skitmat, men gjorde en omstart igår. Jag mår så mycket bättre när jag inte äter en massa godis! Bättre humör får jag omedelbart när jag skärper mig. Var iväg och tränade igårkväll och det var så skönt att jag kom iväg trots att jag varit uppe sen halv 3 på morgonen.

Nu ska jag försöka natta om denna skitungen för miljonte gången och hoppas få sova nån timme till...

Ursäkta frånvaron... Det har varit fullt upp senaste tiden. Linn är sjuk i princip varje vecka, mycket på jobbet och mitt uppe i allt så har min sambos personnummer blivit stulet så nån jävel har suttit och tecknat 6 mobilabonnemang (och hämtat ut tillhörande telefoner), beställt varor för ca 10000kr. Han har spärrat sitt personnummer nu, men frågan är hur mycket mer som har blivit tecknat innan vi upptäckte detta. Fruktansvärd ångest varje dag när vi hämtar posten... Förhoppningsvis åker han dit så att det ryker om det, men man vet ju aldrig...

Jag har slarvat som fasiken med både mat och vägning de senaste veckorna och på måndag kör jag nystart.