Nu har det snart gått två månader sedan jag fick missfall (jag räknar från dagen jag var på gynakuten och fick det bekräftat) och jag tänker fortfarande på det varje dag. Livet är kämpigt just nu, med alla nya saker som ska falla på plats (jobb, förskola, vab, etc etc), mormors cancer och nu morbrorn som gick bort alldeles för tidigt. Det är så egoistiskt av mig, men jag känner att jag inte fick nån rimlig chans att sörja missfallet innan alla de här andra tunga sakerna landade i vår famn.

Jag blir fortfarande ledsen när jag ser en gravidmage, det gör fortfarande ont när andra berättar att de är gravida. Det som är jobbigt är att de få som vet, de har redan börjat glömma. Till och med min sambo. För honom, och för de andra, så är det ett sorgligt kapitel som man läst klart och nu har man läst klart och börjat på en ny bok. Det gör att jag känner mig ensam och lite onormal - borde jag kommit över det vid det här laget?

Vi har ju ett kompispar som är gravida nu (har berättat om dem tidigare) och deras barn har BF den 23/3, vårt skulle haft 20/3. Våra barn skulle varit lika gamla nästan på dagen. Tjejen i familjen skriver en blogg om familjelivet och såklart den pågående graviditeten. Mitt problem är att jag tvunget måste läsa den jäkla bloggen, jag kan inte låta bli. Jag måste plåga mig själv med att läsa om hennes symptom, se bilder på växande mage och hela tiden tänker jag "så skulle jag också ha mått nu" eller "nu hade min mage också börjat synas". Det gör så jävla ont, ändå gör jag det. Jag skulle ha varit i vecka 14 nu...

Jag orkar inte längre förklara för mina nära att jag fortfarande är ledsen för de förstår ändå inte. Ingen som inte gått igenom det själv kan förstå.

 

Jennie

23 september 2014 21:27

Käraste du! Du är fullständigt normal! Och säkert dina anhöriga med. Precis som du skriver kan ingen förstå som inte själv upplevt det. Vet att jag tyckte min mamma var känslolös när hon inte fattade..
Hur känner du inför att försöka igen? För mig var det ju det ända jag tänkte, drömde och levde för på något sätt. Men det är ju så olika!
För mig var det min kusin som hade bf 3 dagar efter oss, fick jag veta när vi förlorat vårt barn. När jag ringde till min farmor för att berätta om missfallet var det första hon sa "då blir det inte samtidigt som K". Innan dess visste jag inget, och det var inte det jag ville höra då! Det glömmer jag aldrig.
Kram på dig! Och lycka till med jobb, förskola och allt!

Nina

24 september 2014 22:06

Du är så fantastisk Jennie, dina ord betyder otroligt mycket. Det gör mig ont att du vet hur jag känner, för jag önskar verkligen ingen det här, men det är en sån otrolig lättnad att veta att man inte är ensam. Och jag beklagar verkligen hur du fick reda på din kusins graviditet. Det måste ha gjort så fruktansvärt ont i hjärtat, och gör säkert fortfarande. Just nu är det min största skräck att bli gravid igen. Jag är inte säker på om jag någonsin kommer att våga gå igenom det igen. Vi får se. Ta hand om dig fina du!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte vad det är som händer med min motivation. Jag känner mig så otroligt låg för tillfället, otroligt irriterad och sur i största allmänhet. Orkar inget, vill inget, och tänker på mat/kakor/godis konstant. Så himla drygt! Innan jul skrev...

Det är för dåligt att jag skriver här så sällan! Det blir så lätt att jag stänger in mina känslor och tankar tills det en dag svämmar över. De senaste månaderna har varit jobbiga. Arbetsmässigt är det alltid tufft runt jul för då har vi ju som me...

Ja hörni, fantastisk lördag detta blev då. Ibland är jag så naiv och tänker att "åh nu är det äntligen helg, nu måste vi verkligen MYSA och göra familjesaker, åhhh vad bra det kommer att bli!". Sagt och gjort, vi bokade in en ny babysimkurs som start...

Hm, vad har hänt sen sist? Sjukdomarna har avlöst varann. Vi har precis återhämtat oss hyfsat efter två intensiva dygn då Linn och jag hade vinterkräksjukan. Jäklar vilken tur att Patrik kunde jobba hemifrån och hjälpa mig med Linn för jag kunde inte...

Jag har grubblat i flera dagar på om jag ska gå till kyrkogården på lördag (alla helgons dag) och tända ett ljus för vårt barn som inte fick stanna kvar. Jag vet att det rent medicinskt räknas som embryo så tidigt, men för mig var det ett barn i ...