Jag har spenderat förmiddagen på gynakuten. Där fick jag bekräftat att jag med 99% säkerhet fått missfall.

Jag var ganska förberedd på att få höra just detta, men när orden väl uttalades så var det ändå som om jag gick in i någon sorts dimma. Hjärnan letar efter små små halmstrån av hopp att gripa efter, hänger upp sig på den där procenten som är kvar... Att det kanske är så att jag inte är så långt gången som jag tror, att det är därför fostret inte syns ordentligt... Fast jag vet ju innerst inne att det inte är så. Det är bara för jobbigt att ta in just nu.

Jag hade precis börjat vänja mig vid tanken på att bli mamma igen... Om två veckor ska jag på kontroll igen för att se så att kroppen klarat att ta hand om det själv. Så overkligt, så sorgligt...

Min frånvaro beror på att jag inte vetat riktigt hur jag ska formulera mina tankar. Det är nämligen så att jag är gravid igen...

Det var definitivt inte planerat, men jag tror på att det finns en mening med det mesta som händer i livet. Det var väldigt jobbigt när jag upptäckte det och känslorna har verkligen åkt berg- och dalbana (gör fortfarande). Jag var inte ens säker på att jag ville ha fler barn... Och Linn som är så liten, hur ska det gå med 2 små? Och jag som verkligen sett fram emot att börja jobba igen... Nu ska jag jobba 6 månader i bästa fall.

Samtidigt är fördelen att vi redan är inne i småbarnslivet och har inte hunnit känna hur bekvämt det är när man kommer ur det. Och när denna graviditeten är över så är vi KLARA och behöver inte diskutera eller fundera mer över det.

Jag ser INTE fram emot själva graviditeten för jag mådde mycket dåligt i perioder sist. Mest orolig är jag över att panikångesten ska komma tillbaka. Jag klarade inte att köra bil eller åka och handla själv. Ser inte heller fram emot att gå upp i vikt. Har redan gått upp typ 3 kilo och känner mig som en elefant redan.

Men om man bortser från allt det negativa så är det klart att vi är glada, och jag hoppas och tror att det kommer att bli bra i slutändan. Tänk att min lilla flicka ska bli storasyster! Hon har förresten precis lärt sig att gå ordentligt även om det är lite vingligt fortfarande. Vi planerar hennes ettårsdag för fullt!

Så nu vet ni varför jag varit så tyst... ;)

Idag känner jag mig verkligen som Heffaklumpen. Tung och svullen och fruktansvärt nedstämd. Mensen borde komma när som helst och jag är en riktig pmshäxa. Har lust att bara sätta mig ner och gråta, allt känns så motigt.

Jag har vägning i morgon och jag är 100% säker på att jag har gått upp i vikt. Det gör mig så ledsen, för jag sköter mig verkligen! Jag fattar bara inte varför det ska ta sån förbannad tid att bli av med kilona. Vissa människor har det hur lätt som helst och kan småfuska och ändå gå ner bra varje vecka. Jag sköter mig exemplariskt och går UPP i vikt. Så jävla trött på det nu. Ursäkta mitt ovårdade språk men jag är verkligen fed up.

Var på jobbet idag på krismöte. Jag jobbar som butikschef (mammaledig nu) och min butik blev rånad i söndags. Tack och lov mår personalen bra efter omständigheterna. Det gör mig så ARG att det händer! Jag blir tokig när jag tänker på vilken kränkning det är mot oss och vår arbetsplats, att vi hela tiden ska behöva vara på vår vakt. Otroligt tacksam över att ingen blev fysiskt skadad, men såren i själen tar desto längre tid. Förbannade idioter!

Jahapp, veckovägning i morse. Vågen visade +0,2, så på 2 veckor har jag lyckats gå upp 1 kilo. Tycker att jag slitit hårt denna veckan men resultatet kommer kanske först nästa vecka... Värmen gör att jag samlar vätska och det är snart dags för mens så det kan ju bero på det. Känns surt för jag hade verkligen behövt ett minus för att känna mig lite extra peppad!

Har laddat ner fortsättningen på appen C25K, så nu är målet att kunna springa 1 mil om 6 veckor. Känns omöjligt just nu, men det gjorde 5 km också för 3 månader sedan! Sprang igårkväll, det är ju omöjligt att springa innan 20 pga värmen. Passet bestod av 10 min löpning + 1 min snabb promenad varvat 4 gånger. Totalt sprang jag alltså 40 min!! Helt otroligt. Tyvärr vaknade jag i morse med ett svullet och ömt knä, så jag skippade kvällens inplanerade runda. Är förmodligen överansträngd så bättre att vila en dag så att jag inte skadar mig ordentligt.

I morgon blir det stranden några timmar på eftermiddagen, ska bli riktigt skönt. På kvällen ska jag köra ett pass indoor walking så jag hoppas att knäet håller!

Skönt att det snart är helg igen, tycker att veckorna är så sega. Men jag borde passa på att njuta, för jag börjar ju jobba om mindre än 6 veckor! Känns både kul och jobbigt. Jobbigt att lämna bort mitt hjärta om dagarna... Hoppas innerligt att hon kommer att trivas!

Usch vad deppig jag känner mig! Vågen visade +0,8 och jag känner mig som en elefant. Har inte direkt misskött mig förra veckan, men ätit pasta och bröd nästan varje dag. Min kropp tåler inte det för den samlar vätska direkt.

Har antagit en utmaning av en annan viktväktartjej på Instagram, så nu ska jag gå ner 5,4 kg till den 18/8. Det blir jäkligt tufft men det SKA gå. Jag vägrar att förlora!

Måste röra mig mer, måste skippa de värsta kolhydraterna de dagar jag inte tränar. Jag vill ju verkligen gå ner i vikt och jag ska klara det. Det spelar ingen roll om det tar 3 månader eller 3 år... Jag ska i mål!