Vaknade med fruktansvärd ångest i tisdags morse. Första dagen på inskolningen väntade... Jag har såklart varit lite nervös över det tidigare, men igår morse slog det mig med full kraft. Jag kände mig som världens sämsta mamma - hur kan jag ens överväga att lämna bort henne när hon är så liten? Vad är jag för egoist som faktiskt ser fram emot att få jobba??

Det blev bättre när vi kom dit. Personalen är lugn och trygg, och det är bara 11 barn i gruppen. Linn tyckte att det var superkul med alla nya leksaker och spelade clown precis som vanligt när hon är bland andra människor... Jag var så stolt över min lilla tjej! Inte särskilt mammig, inte ledsen utan bara nyfiken. Kändes skönt! Dock vägrade hon att sova där, så vi gick hem lite tidigare. Hon somnade som en stock när vi kom innanför dörren. Idag lyckades hon sova i 30 min där och det känns sååå skönt. Nu vet jag att hon kan om hon vill. I morgon är sista dagen på inskolningen, sen lämnar man dem där på fredag men är tillgänglig och kan hämta om det behövs. Läskigt men ska bli skoj att se hur det går.

Hade veckovägning i morse, och jag fick ett helt fantastiskt resultat! Minus 2,1 kilo på en vecka! Har aldrig fått en så bra siffra under detta året. Motiverande! Nu behöver jag alltså bara gå ner 0,9 kg till för att klara målet för augusti. Tror det blir bra att dela upp det i månadsetapper, då känns det inte som en evighet...

Det har varit full fart här hela helgen med kalas både lördag och söndag. De blev båda väldigt lyckade, men vi var rätt trötta igår kväll!

Fördelen med att ha mycket att göra är att man inte grubblar lika mycket. Igår kväll ramlade det över mig igen när jag fick veta att ett par i vår kompiskrets är gravida med nr 2. De har BF den 23/3, vi hade 20/3...

Jag är verkligen ingen missunnsam människa, men just nu är det extremt jobbigt att få veta en sån sak. Jag unnar dem verkligen glädjen och lyckan MEN jag önskar att det hade dröjt ett tag innan jag fick veta. Det kommer alltid att göra ont i hjärtat den 20 mars, och nu kommer jag ju att bli påmind varje gång vi ses att våra barn skulle ha varit lika gamla. Det gör oerhört ont just nu. Hoppas att det blir lättare med tiden.

I morgon ska Linn och jag på inskolning på förskolan. Jag hoppas så innerligt att hon ska trivas...

Har ätit bra och tränat idag. Nöjd med min insats! Den här hösten ska kilona bort en gång för alla. Jag orkar inte mer. Målet är att vara klar till nyår. Jag har 15 kilo kvar att gå ner och det är typ 5 månader dit så jag måste gå ner minst 3 kilo i månaden. Inte ett orimligt högt mål, men visst kommer det att kräva att jag ger allt. Just nu känns det oerhört bra att fästa tankarna vid praktiska saker som matförberedelser och träning, får hoppas att det håller i sig!

Det har varit full fart hela dagen. Linn var vaken 3 timmar inatt, stackarn hade feber av vaccinet. Trots det vaknade hon 06.10 Trött mamma hade gärna sovit en stund till... ;)

Körde iväg lillan till farmor och farfar och sedan dess har jag storstädat hela huset och gjort potatissallad till båda kalasen. Vår kyl är så full att när vi hämtat tårtorna i morgon får vi köra hem dem till våra vänner och förvara i deras kyl då länge... ;)

Nu har jag landat i soffan efter en dusch, naglarna är nymålade och jag är sååå trött. Sambon kom precis hem med sovande dotter, så nu blir det sängen. Lång dag i morgon, men förhoppningsvis blir det riktigt trevligt!

Fördelen med att ha mycket att göra är att jag inte hinner grubbla så mycket. Jag mår bättre i kroppen, blöder inte lika mycket längre. På fredag är det dags för återbesök på gynakuten vilket jag inte alls ser fram emot. Hoppas att min kropp varit duktig och klarat av att ta hand om allt själv...

Igår fyllde vår älskling 1 år. Vi hade en lugn och mysig dag, och till helgen blir det kalas både lördag och söndag. Har stått hela dagen idag och lagat mat, är helt slut nu. I morgon lämnar jag Linn till svärföräldrarna över dagen så att jag hinner storstäda och fixa det sista. Ganska hopplöst att försöka städa med en vild ettåring kring benen... Mamma var här idag, utan henne hade jag inte kunnat fixa ens hälften av sakerna. Linn har dessutom varit gnällig och haft feber för vi var på BVC i morse och fick vaccination. Ovärderligt med avlastning!

Detta året har gått då himla fort, jag kan inte förstå att jag varit mamma i ett helt år! Det har varit underbart de flesta stunder, men det har också varit jäkligt tufft i perioder. Jag skäms lite när jag säger det, men jag ser fram emot att få börja jobba igen. Älskar att jobba, älskar tempot, älskar utmaningarna, älskar att klara "det omöjliga"... Min dotter kommer alltid att vara prio ett, men det ska bli skönt att inte bara vara mamma.

Vikten då? Suck. Ja de här gravidhormonerna och allmänna chocktillståndet jag levt i den senaste månaden har resulterat i +1,9 kilo på vågen. Surt, men inte hela världen. På måndag kör jag hårt igen, måste bara klara av helgens kalas. Sen är det allvar! Stack ut igårkväll och sprang för första gången på typ en månad. Hade ingen lust alls, men var tvungen att komma igång igen. Det gick inte snabbt, men det blev trots allt 4 km utan att stanna. Stolt över mig själv! Jag ger inte upp hur tufft den än är. Jag SKA nå min målvikt. 15 kilo dit, men det ska gå!

Att säga att jag mår bra är väl att överdriva, men jag står upp. Jag har min älskade dotter som upptar hela min koncentration större delen av dagen och det är förbannat skönt. Det blöder fortfarande och det gör fortfarande ont, men mest i hjärtat.

Det konstiga är att hjärnan har svårt att hänga med. Träffade en granne som nyss fått barn, och höll på att säga "jag är också gravid". Funderade över hur vi ska möblera för att barnen ska få varsitt rum och ändå ha kvar kontoret. Jag har ju förstått att det inte blir så, ändå är hjärnan inställd på att vi ska ha ett barn till nu. Det sjunker väl in så småningom.

Jag försöker blicka framåt och se de positiva sakerna i mitt liv. Den här hösten ska gå till att få ihop en vardag som fungerar för alla parter, med jobb, hämtningar, egentid, träning... Jag ska tillåta mig att vara lite mer egoistisk och göra saker som gör att jag mår bra.

I morgon fyller min älskade Linn 1 år. För ett år sedan hade jag gått långrunda i skogen med min hund, och min pappa ringde och undrade när vi skulle fota magen igen (han är hobbyfotograf). Jag svarade "äh, det är väl ingen brådska, det är ju en hel månad kvar!". 6 timmar senare gick vattnet... :)

Jag mår fruktansvärt dåligt över en sak med graviditeten och missfallet, och det är att jag inte var säker på om jag ville behålla det från början. Jag tyckte att det var extremt otajmat jobbmässigt, både för mig och P, och att Linn är för liten. Jag var så ledsen över att inte få längta och hoppas, och kände till en början att det var obekvämt. Jag ville inte heller vara gravid, jag var ju så glad över att kroppen var "min egen" igen!

Efter att chocken lagt sig så lugnade jag mig, och ville såklart behålla den lilla i magen. Kämpigt ja, men det skulle gå. Och så händer detta... Skuldkänslorna är fruktansvärda. Jag ville ha dig mitt lilla pyre! Jag hade älskat dig villkorslöst från första stund och resten av mitt liv... Förlåt för att jag blev så överrumplad, förlåt för att jag inte blev överlycklig omedelbart! Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta mitt lilla pyre...

Det känns som om det gått en evighet sedan i tisdags då första blödningen kom. Det var inte så mycket, men klarrött och jag blev helt iskall i hela kroppen. Min första impuls var att ringa min sambo, som var på jobbet. När jag tog fram telefonen skakade mina händer så mycket att jag inte kunde knappa in koden. Bestämde mig för att avvakta med att ringa honom. Vad skulle han kunna göra åt det? Och varför oroa honom när han har massor på jobbet, det var ju säkert inget allvarligt ändå...

Min syster skickade sms precis då, och frågade hur jag mådde. Märkligt. Annars frågar hon alltid vad jag gör, inte hur jag mår. Berättade som det var. Hon ändrade om sina planer och kom hem till mig. Jag hade lite svag mensvärk men inget mer blod. Min syster såg efter Linn och jag låg dödstrött på soffan helt utslagen. Orkade inte ens öppna ögonen. Insåg efter nån timme att mina bröst inte spände särskilt mycket mer. De hade plågat mig i flera veckor, spände och gjorde så ont som när mjölken precis rinner till när man börjar amma. Då förstod jag att det nog inte var en normal blödning.

Först dagen efter ringer jag min barnmorska och säger att jag misstänker att något är fel och att jag ev fått missfall. Hon säger att det låter som det, men de har inte möjlighet att göra vul där och det bästa vore om jag väntade några veckor och sen gjorde nytt gravtest... Så jävla dåligt! Man kan göra positiva gravtest i flera månader efter missfall. För att inte tala om tortyren: lever mitt barn?

Jag ringde gynakuten i Malmö och de bad mig komma in omgående för kontroll. Barnmorskan försökte dock lugna mig lite och menade att det inte behövde vara missfall.

Jag kände mig inte redo att få sanningen svart på vitt på onsdagen, men bestämde mig för att åka in på torsdagen. Ville inte att min sambo skulle med, för jag var inte säker på att jag skulle orka med hans sorg om vi fick ett dåligt besked. Min syster tog på sig barnvaktsrollen och min bästa vän ställde upp som chaufför och moraliskt stöd.

Jag hade inga blödningar alls under onsdagen, och började känna mig lite lugnare och nästan hoppfull. Tänkte att jag kanske oroat mig helt i onödan.

På morgonen på torsdagen var jag påväg att avblåsa både barnvakt och chaufför för jag tänkte att det säkert var helt normalt med en liten blödning. Massor av gravida har blödningar och det går hur bra som helst! Syster och bästa vän dök upp vid 8, och precis när vi skulle köra så fick jag en ny liten blödning. Då förstod jag att det nog var allvarligt ändå.

Det gick relativt snabbt på gynakuten och de tog mina symptom på allvar. Jag var enligt beräkning i v 7 (6+5) och läkaren förberedde mig på att det kan vara lite svårt att se så tidigt och att det kan ta en stund innan man ser nåt på ultraljudet.

Jag stirrade ut genom fönstret under tiden och lyssnade på tystnaden som blev mer och mer kompakt ju fler minuter som gick. Läkaren avbröt och gick och hämtade sin kollega, och DÅ visste jag. Han kom in, undersökte, frågade "känner du dig gravid?" Varpå jag svarar "nej" utan att blinka. Han säger att de bara kan se hinnsäcken och att den är alldeles för liten för att vara i vecka 7. Enda chansen att det skulle kunna vara så (och att allt vore normalt) vore om jag blivit befruktad senare än jag trodde. Det är omöjligt, min kropp är som en klocka både vad gäller ÄL och mens. Plus att gravtest veckan innan visade "gravid 2-3", vilket motsvarar v 7 nu. Då säger läkaren (dessa ord kommer jag att minnas så länge jag lever): "chansen är mikroskopisk att det finns ett livsdugligt foster där inne. Du har med största sannolikhet ett pågående missfall."

De ville att jag skulle komma på kontroll om 2 veckor igen. Min hjärna tänkte "de vill vara säkra på att barnet inte lever och att de haft fel". Min bästa vän tolkade det som att de ville kontrollera att allt kommit ut... Läkaren sa att jag förmodligen skulle ha ganska ont och skulle ta smärtstillande tex Ipren. Då insåg jag att hon ansåg att det var kört. Alla vet väl att man inte får ta Ipren när man är gravid..?

Min sambo blev förkrossad, men själv har jag mest känt mig avtrubbad och tom. Det är först idag jag börjar acceptera att det är verklighet. Det går liksom inte att förneka när blodet rinner och magen smärtar. Nu rinner tårarna för första gången...

Jag har spenderat förmiddagen på gynakuten. Där fick jag bekräftat att jag med 99% säkerhet fått missfall.

Jag var ganska förberedd på att få höra just detta, men när orden väl uttalades så var det ändå som om jag gick in i någon sorts dimma. Hjärnan letar efter små små halmstrån av hopp att gripa efter, hänger upp sig på den där procenten som är kvar... Att det kanske är så att jag inte är så långt gången som jag tror, att det är därför fostret inte syns ordentligt... Fast jag vet ju innerst inne att det inte är så. Det är bara för jobbigt att ta in just nu.

Jag hade precis börjat vänja mig vid tanken på att bli mamma igen... Om två veckor ska jag på kontroll igen för att se så att kroppen klarat att ta hand om det själv. Så overkligt, så sorgligt...