Jag är helt slutkörd nu. Upp kl 06, och passade på att städa lite. Kl 10 mötte vi Linns faster vid bussen och vid 12 körde jag till jobbet. Jag jobbar som butikschef (är föräldraledig nu) och idag skulle jag och min biträdande butikschef göra schema för hösten. Skönt att vara med och bestämma hur det ska se ut, så att man kan påverka och få ut det mesta av tiden man är ledig.

Förr jobbade jag extremt mycket, jag levde för jobbet och min karriär. Jag hade höga mål uppsatta, men just nu känns det lite som om karriären är pausad. Den är inte viktigast. Jag kan dock känna ett stygn av avundsjuka ibland när vissa personer går vidare, som absolut inte förtjänar det eller som inte är duktiga ledare. Jag vet inte riktigt om jag vill bli distriktschef längre. Jag kan butiksjobbet utan och innan, och känner väl att jag är rätt "färdig" med det, men samtidigt är det kanske där jag behöver vara nu. För att kunna landa i den nya vardagen med förskola, vab, hämtningar och lämningar... Jag får nog leva med att vara lite understimulerad på jobbet ett tag, tills det andra fallit på plats. Jag behöver inte en ny tjänst mitt uppe i allt, speciellt inte när min sambo fortfarande är relativt ny på sitt jobb och lägger mycket av sin energi där.

Vi får se, mina ambitioner får stå tillbaka ett tag så får vi se vad som händer. Dock ska jag inte sticka under stol med att jag ser fram emot att jobba igen! Saknar mitt team, saknar den ständiga tävlingen... Det handlar inte om att jag inte värdesätter tiden med min dotter, för det gör jag, men jag saknar ibland den person jag var innan hon kom. Svårt att förklara, någon där ute som förstår hur jag menar?

I gårkväll när jag hade lagt Linn stack jag ut på min första löprunda på 3 veckor. Jag bävade verkligen och hade ingen lust alls, men jag bet ihop. Enligt appen skulle jag springa 5 min och gå 3 min i tre omgångar. När det var dags att gå första gången hände nåt med min hjärna - jag fortsatte att springa! Jag blev så förvånad över mig själv, för jag hade verkligen tänkt göra som appen sa. Jag hade varit nöjd om jag klarat DET eftersom jag inte sprungit på 3 veckor!

Dock fortsatte benen att springa varje gång jag skulle ha gått, och plötsligt var jag klar. Jag hade då sprungit nonstop i 24 minuter... Det har aldrig hänt i mitt 31 åriga liv! Kan säga att det var en nöjd tjej som kom hem sen...

Som sagt, dagarna springer iväg. Förra veckan var det full rulle och jag skötte mig inte direkt exemplariskt. Åt ute både fredag och lördag och i söndags var vi på picnic med bästa vännerna och barnen. Jag räknade inte ens points över helgen. Så dåligt jag vet. Såhär i efterhand så ångrar jag väldigt mycket att jag inte gjorde bra val, men jag ska försöka behålla den känslan tills nästa gång. Helgen var verkligen underbar, men den hade varit ännu bättre om jag hade kunnat känna mig stolt över mina val.

I fredags och lördags hade min sambo möten i Danmark och stannade där över natten. Jag lämnade Linn till farmor och farfar, så sov hon där. Det är första gången hon sover borta, och det kändes såklart jobbigt samtidigt som det var grymt skönt att vara helt själv. I lördags morse vaknade jag 6.45 och gick upp och storstädade hela huset... Man får passa på! ;)

Vid lunch kom farmor och farfar och lämnade Linn, gissa om det var skönt att krama henne! På kvällen åt vi på restaurang med min familj, mamma fyllde 55 år. Det var nog där det började spåra ur, jag åt oxfilé med potatisgratäng...

I söndags packade vi bilen och körde till Ystad djurpark ihop med bästa vännerna. Det var längesen jag hade en sån bra dag! Tyvärr slank det ner både det ena och det andra. Det får bli en läxa till nästa gång.

Jag var helt säker på att det skulle bli plus på vågen, så döm om min förvåning i morse när den visade - 0,4 kilo. Såklart ingen supersiffra men jag har gått ner trots allt!

Denna veckan blir det fest på lördag som den enda distraktionen och då ska jag göra bra val.

Trots sjukdom och bara ett träningspass förra veckan så visade vågen -0,6 kilo. Jag är supernöjd! Jag har ju under hela resan haft stora problem med att jag kan ha en ok viktnedgång varannan vecka, och varannan står jag still eller går upp. Det har gjort mig väldigt omotiverad och har såklart påverkat mitt resultat. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan gå ner i vikt veckorna efter varann, kanske sitter det bara i hjärnan? Att jag bestämt att jag inte kan göra resultat 2 v i rad? Vi får se vid nästa veckas vägning! ;)

Nu väger jag 66,9 så jag är äntligen under 67. Jag har några viktiga milstolpar inom räckhåll nu och hoppas att jag gör en bra vecka. Det blir dock lite utmaningar matmässigt, ska äta ute både fredag och lördag.

På fredag stannar min sambo i Danmark (han jobbar där) och jag ska lämna bort Linn till farmor och farfar. Hon ska alltså sova borta för första gången i sitt liv! Jag tycker mest att det känns jobbigt just nu, men jag vet ju att det bara kommer att kännas värre ju längre tiden går. Det hade varit toppen att kunna lämna bort henne över natten ibland, att kunna ha lite frihet som vuxna igen... Vi har tur som har två fina familjer som mer än gärna tar hand om henne så nu är det dags att de får låna henne "på riktigt".

Det i sin tur innebär att jag ska vara helt ensam i 1 dygn. Det har inte hänt sedan Linn föddes! Jag både längtar och fasar. På kvällen ska jag gå ut och äta middag med bästa vännen, och sen ska jag få en hel natt med ostörd sömn och sova tills jag vaknar... Lyx på högsta nivå!

Vi börjar må bättre både Linn och jag. Hon är fortfarande lite snuvig men har inte haft feber på 2 dygn. Jag har inte känt av halsen idag men tar det lugnt med träningen för säkerhets skull. En avlägsen bekant dog i början på året när hon var på gymet för att hon tränade med infektion i kroppen... Jag är livrädd att det ska hända mig. Rent allmänt är jag rädd för att råka ut för en olycka, jag har många katastroftankar sedan jag fick Linn. Jag är mest rädd i trafiken, för det spelar ingen roll hur bra jag kör när det finns idioter på vägarna...

Hur som, maten har gått ok de senaste dagarna. Känner mig dock tung och uppsvälld så vi får väl se om vågen visar minus nästa vecka..

Usch jag är så irriterad och frustrerad idag! Det har varit en jobbig natt med Linn som fortfarande är förkyld och i morse vaknade jag med snuva och halsont. Suck! Jag har just nu ingen extra energi för att nätterna är så tuffa och på dagarna härjar hon runt som en galning. Jag orkar helt enkelt inte vara sjuk!

Tänk att jag knappt sovit en hel natt utan avbrott på nästan 3 månader. Tror att hon sovit 2 hela nätter på dessa månader. Är det konstigt att man är seg? Är det konstigt att ork och motivation inte alltid är på topp?

Jag älskar Linn över allt annat, men det stressar mig att hon sover så dåligt. Det är ju en sak nu när vi kan vara hemma och inte måste göra en massa saker om vi inte vill, men det är faktiskt mindre än 3 månader tills jag börjar jobba igen. Då kör jag hemifrån senast 05.30 och hur kul blir det om hon vaknat 3-4 ggr fram till 04.15 då mitt alarm ringer..?

Ja, frustrationen är stor idag. Hoppas att vi båda mår bättre i morgon.

Så var det dags igen - Linn är bombförkyld och har feber till och från. Nätterna är värst, hon vaknar minst 1 gång varannan timme och är ledsen. Behöver jag säga att jag är helt slut? Får hoppas att det går över snabbt!

Det blev -1,1 kg på vågen, och det är jag nöjd med. Ska kämpa stenhårt denna veckan så att jag kommer under 67 kilo. Det är 1,1 kilo till nästa delmål och när jag nått det så får jag köpa nya vår/sommarskor. Längtar!

Dagen började 05.45 då alarmet ringde, dags för babysim. Vi var hemma rätt sent igår och det var hyfsat störigt att Linn sov som en stock och att vi till slut var tvungna att väcka henne. Det var i alla fall kul på simningen, hon älskar vatten och blir helt galen bara hon ser bassängen.

Körde hem, åt frukost och bytte om och lämnade sambo och barn hemma och körde till frisören. Välbehövlig tid, att bara vara själv några timmar. Jag älskar att gå till frisören, man känner sig så ompysslad och avslappnad. Efteråt hämtade jag upp mamma och sen spenderade vi hela eftermiddagen i trädgården och rensade ogräs, klippte gräset och klippte ner lite buskar. Jag är helt slut nu, det tar verkligen på krafterna!

Igår var vi på födelsedagsmiddag hos några vänner och det var väldigt trevligt. Det gick ok med maten, men stör mig sjukt mycket på att jag åt en liten bit tårta. Jag BEHÖVER ingen tårta! Hade mått så mycket bättre om jag hoppat över den. På något sätt tycker jag att det är pinsamt att erkänna inför vänner och bekanta att jag går på viktväktarna, jag vill inte att de ska fråga om det. Konstig känsla att förklara. Bara min familj och min allra bästa vän vet.

Jag vet att det är fel, men jag jämför mig mycket med andra mammor och känner alltid en viss skadeglädje när jag träffar mammor som är i sämre form än mig. Det är hemskt, men det är sanningen. Jag vet att det är dumt att jämföra sig med andra men jag kan inte låta bli.

I morgon ska jag springa en runda och förhoppningsvis hinna köra lite styrka här hemma. Har hittat en träningsvideo på nätet med ett kettlebellpass för hela kroppen. Ska bli spännande att testa!