Min frånvaro beror på att jag inte vetat riktigt hur jag ska formulera mina tankar. Det är nämligen så att jag är gravid igen...

Det var definitivt inte planerat, men jag tror på att det finns en mening med det mesta som händer i livet. Det var väldigt jobbigt när jag upptäckte det och känslorna har verkligen åkt berg- och dalbana (gör fortfarande). Jag var inte ens säker på att jag ville ha fler barn... Och Linn som är så liten, hur ska det gå med 2 små? Och jag som verkligen sett fram emot att börja jobba igen... Nu ska jag jobba 6 månader i bästa fall.

Samtidigt är fördelen att vi redan är inne i småbarnslivet och har inte hunnit känna hur bekvämt det är när man kommer ur det. Och när denna graviditeten är över så är vi KLARA och behöver inte diskutera eller fundera mer över det.

Jag ser INTE fram emot själva graviditeten för jag mådde mycket dåligt i perioder sist. Mest orolig är jag över att panikångesten ska komma tillbaka. Jag klarade inte att köra bil eller åka och handla själv. Ser inte heller fram emot att gå upp i vikt. Har redan gått upp typ 3 kilo och känner mig som en elefant redan.

Men om man bortser från allt det negativa så är det klart att vi är glada, och jag hoppas och tror att det kommer att bli bra i slutändan. Tänk att min lilla flicka ska bli storasyster! Hon har förresten precis lärt sig att gå ordentligt även om det är lite vingligt fortfarande. Vi planerar hennes ettårsdag för fullt!

Så nu vet ni varför jag varit så tyst... ;)

Idag känner jag mig verkligen som Heffaklumpen. Tung och svullen och fruktansvärt nedstämd. Mensen borde komma när som helst och jag är en riktig pmshäxa. Har lust att bara sätta mig ner och gråta, allt känns så motigt.

Jag har vägning i morgon och jag är 100% säker på att jag har gått upp i vikt. Det gör mig så ledsen, för jag sköter mig verkligen! Jag fattar bara inte varför det ska ta sån förbannad tid att bli av med kilona. Vissa människor har det hur lätt som helst och kan småfuska och ändå gå ner bra varje vecka. Jag sköter mig exemplariskt och går UPP i vikt. Så jävla trött på det nu. Ursäkta mitt ovårdade språk men jag är verkligen fed up.

Var på jobbet idag på krismöte. Jag jobbar som butikschef (mammaledig nu) och min butik blev rånad i söndags. Tack och lov mår personalen bra efter omständigheterna. Det gör mig så ARG att det händer! Jag blir tokig när jag tänker på vilken kränkning det är mot oss och vår arbetsplats, att vi hela tiden ska behöva vara på vår vakt. Otroligt tacksam över att ingen blev fysiskt skadad, men såren i själen tar desto längre tid. Förbannade idioter!

Jahapp, veckovägning i morse. Vågen visade +0,2, så på 2 veckor har jag lyckats gå upp 1 kilo. Tycker att jag slitit hårt denna veckan men resultatet kommer kanske först nästa vecka... Värmen gör att jag samlar vätska och det är snart dags för mens så det kan ju bero på det. Känns surt för jag hade verkligen behövt ett minus för att känna mig lite extra peppad!

Har laddat ner fortsättningen på appen C25K, så nu är målet att kunna springa 1 mil om 6 veckor. Känns omöjligt just nu, men det gjorde 5 km också för 3 månader sedan! Sprang igårkväll, det är ju omöjligt att springa innan 20 pga värmen. Passet bestod av 10 min löpning + 1 min snabb promenad varvat 4 gånger. Totalt sprang jag alltså 40 min!! Helt otroligt. Tyvärr vaknade jag i morse med ett svullet och ömt knä, så jag skippade kvällens inplanerade runda. Är förmodligen överansträngd så bättre att vila en dag så att jag inte skadar mig ordentligt.

I morgon blir det stranden några timmar på eftermiddagen, ska bli riktigt skönt. På kvällen ska jag köra ett pass indoor walking så jag hoppas att knäet håller!

Skönt att det snart är helg igen, tycker att veckorna är så sega. Men jag borde passa på att njuta, för jag börjar ju jobba om mindre än 6 veckor! Känns både kul och jobbigt. Jobbigt att lämna bort mitt hjärta om dagarna... Hoppas innerligt att hon kommer att trivas!

Usch vad deppig jag känner mig! Vågen visade +0,8 och jag känner mig som en elefant. Har inte direkt misskött mig förra veckan, men ätit pasta och bröd nästan varje dag. Min kropp tåler inte det för den samlar vätska direkt.

Har antagit en utmaning av en annan viktväktartjej på Instagram, så nu ska jag gå ner 5,4 kg till den 18/8. Det blir jäkligt tufft men det SKA gå. Jag vägrar att förlora!

Måste röra mig mer, måste skippa de värsta kolhydraterna de dagar jag inte tränar. Jag vill ju verkligen gå ner i vikt och jag ska klara det. Det spelar ingen roll om det tar 3 månader eller 3 år... Jag ska i mål!

... Som sprang 28 min i sträck igår!!

Måste säga att jag känner mig ganska nöjd just nu! Äntligen under 66 kilo. Det är såklart kul att ha klarat att gå ner 10%, men det var en milstolpe för mig eftersom jag vägde 66 kilo när jag blev inskriven på MVC då jag var gravid i vecka 10-11 nånting. Nu är det bara 2,5 kilo kvar till vad jag vägde innan jag blev gravid!

Alla gravida i min omgivning blev av med sina gravidkilon utan ansträngning på ett par månader. Det har varit jobbigt. Själv lyckades jag gå upp i vikt när jag ammade, hur nu det är möjligt. Alla andra går ner i vikt, men inte jag... Det känns skönt att vara på rätt väg, även om det tar lång tid. Jag inser att målet är det viktiga, inte hur snabbt jag når dit.

Mitt liv är extremt stillasittande nu om man jämför med innan jag blev föräldraledig. Jag jobbar som butikschef och gör av med extremt mycket energi under en arbetsdag. Sitter i princip aldrig ner och det är klart att det är svårt för kroppen att ställa om sig, att gå från hundra till noll från den ena dagen till den andra. Förr var det inga problem att gå ner minst 1 kilo i veckan, men då hade jag ju en högre förbränning. Förhoppningsvis får viktminskningen en skjuts när jag börjar jobba igen! Bara 7 veckor kvar nu...

Än så länge har veckan gått kanon. Jag har ju vägdag på onsdagar numera och håller verkligen tummarna att vågen är på min sida denna veckan, hade varit så gott att komma under 66 kg och kanske till och med klara 10%... Fast det är nog att hoppas på för mycket!

Midsommar gick superbra matmässigt, räknade inte points på eftermiddagen men åt med måtta. Ingen alkohol så jag mådde prima i lördags.

Sambon åkte till Norge i morse med jobbet, och kommer först hem i morgon kväll. Väldigt tråkigt, jag hinner knappt vänja mig vid att han kommit hem när han reser igen. Jag är glad för hans skull, att han äntligen får utvecklas i rätt riktning och att han trivs, men det är tufft för mig att hans jobb kräver så mycket. Många övernattningar varje månad, långa dagar, en telefon som ringer ofta... Känner ofta att det inte går att koppla bort hans jobb för att det är någon som vill något hela tiden. Nu har det gått 6 månader sedan han började och vi båda räknade med att det skulle ha lugnat sig lite nu. Tvärtom kommer de närmaste månaderna bli ännu mer krävande... Dessutom börjar jag ju jobba om 7 veckor så det blir spännande att se hur vårt liv ser ut då...

Förlåt att jag låter så negativ, jag är såklart extremt tacksam över att vi båda har bra jobb och jobbar heltid. Inte alla som har den lyxen idag. Skönt att få skriva av sig lite frustration dock...

Det blir ingen indoor walking för mig idag eftersom jag inte har nån barnvakt. Tråkigt men sånt är livet. Kan inte få allt!

Min lilla tjej utvecklas så otroligt mycket och har tagit sina första steg! Vart tog min lilla 2,5 kilos bebis vägen??

Usch, känner mig irriterad och har noll självförtroende idag. Känns som om jag aldrig kommer att nå mitt mål, varken med löpningen eller vikten. Hade gått ner 0,2 kg sedan förra veckan och jag vet att jag ska vara nöjd med det med tanke på helgen. Har skött mig exemplariskt nu i 3 dagar och planerar att fortsätta så.

Midsommar ska spenderas med våra allra bästa vänner och jag ser mycket fram emot det. Känns skönt att jag har min plan klar: satsa på sill, ägg, potatis och RÄKNA points. Skippa alkoholen. Drack så att det räckte i lördags! :)

Denna veckan har jag avverkat ett pass indoor walking och en löprunda, och i morse gick jag 5,5 km. Bra start på veckan! Det skapar ju också lite utrymme OM jag bestämmer mig för att äta efterrätt. Löpningen gick ok, sprang nonstop i 20 min. Det hade varit "omöjligt" för 4 månader sedan. Jag är stolt, men jag hade förväntat mig att jag skulle ha klarat en längre sträcka. Bara att bita ihop och fortsätta träna!